Stenen

Tal vid återinvigningen av gränsstenen i Stadsskogen, Uppsala

26 augusti 2012

Christer Åsberg

                                            Stenarna möter vi var vi än går,
                                            de har funnits här i miljoner av år.
                                            Stenen lever som vi, som växter, som djuren,
                                            den är människans tysta kusin i naturen.

                                           Men stenarnas liv är ett annat, förstås,
                                            tusen år är för dem som en timme för oss,
                                            de är äldre än vi, är av evighet,
                                            därför har de en aura av helighet.                                           

                                            Släkte på släkte har ägnat sin dyrkan
                                            åt stenar långt innan man uppfunnit kyrkan.
                                            Man har smort dem med olja och viner och smör,
                                            för att stenen ska komma på gott humör.
                                            Stenar har varit ett pålitligt ankar-
                                            fäste för människans känslor och tankar.                                           

                                            Vad tänker vi på när vi talar om stenar,
                                            vad är det vi minns och vad är det vi menar?
                                            Kanske Heidenstams stenar, där barn han lekt,
                                            den solvarma strandsten, som barn man smekt,
                                            de vises sten som fåfängligt vi letar?
                                            Eller stengärdsgårdar på smålandsvretar,
                                            grusvägens milsten längs dikesrenen,
                                            drängarnas mandomsprov, lyftestenen,
                                            namngivna stenar på kyrkogård,
                                            en runsten med minnen från Miklagård,
                                            ett strandat stenskepp vid Läbyvad?
                                            Eller Stonehenges och Ales stenparad,
                                            en keltisk menhir som blev rest av druider,
                                            Egyptens och Babylons pyramider,
                                            Påsköns profilstarka sten-moaier?
                                            Bohussten i Buenos Aires kajer,
                                            kungavalsstenen på ängen i Mora?
                                            Sten i oändlighet, små liksom stora,
                                            obelisker, statyer och stoder och stelar.
                                           

                                            Stötestenar som gör att vi felar,
                                            för vägen till helvetet och såna platser
                                            är stenlagd med goda föresatser.
                                            (Månne Norby Helvetes väg likaså
                                            blir riskabel att gå promenader på.)

                                            Vi hugger i sten och vi skriver i sand,
                                            både mejsel och omdöme slinter ibland,
                                            men stenarna står som de står allihopa:
                                            ”När människor tiger ska stenarna ropa.”

                                            Ja, stenar finns det av många slag,
                                            men en särskild sten vill vi hylla i dag,
                                            en sten som har funnits sen hedenhös
                                            och en gång var Stadsskogens treriksrös,
                                            ett råmärke ställt ibland furor och gran,
                                            som skilde Ekeby, Norby och stan.

                                            Den var alltså en gräns mellan stad och land,
                                            men samtidigt ett föreningsband,
                                            för en gränssten, till skillnad från andra stenar,
                                            är ett tecken som skiljer men också förenar.

                                           Den förenar oss alla som älskar vår skog,
                                           den säger ett omutligt ”Nu är det nog”
                                            till markspekulanter och exploatörer,
                                            politiskt av skiftande färg och kulörer.                                           

                                            Men, Stadsskog, nu måste dom akta sig,
                                            nu är gränsstenen satt till att vakta dig.
                                            Den symboliserar att Stadsskogens gräns
                                            ska bestå för all framtid. Är vi överens?

                                            På nytt står den stadigt i skogens bryn
                                            och höjer sin resliga längd emot skyn.

                                            Eriksbergs Egnahems- och Fruktodlareförening
                                            ska prisas för denna sin fredliga stening.

                                           Nu är Stadsskogens gräns vederbörligen råmärkt.
                                           Härmed förklarar vi stenen för K-märkt.