|
Den
återfunna gränsstenen
vid Norby Helvete i Eriksberg Linnés
tid var en tid av
framtidstro och stora förändringar. Över hela landet
skulle jordbruket
rationaliseras genom att brukarna fick sina åkrar och ängar
mera samlade. Det
räckte med att en ägare i en by begärde
skiftesförrättning för att den
skulle komma till stånd. När man skulle bestämma vilken
skog som hörde till en
by uppstod ofta tvister. Linné blev själv inblandad i en
sådan när han 1758
köpt Sävja gård söder om Uppsala. År
1772 var det dags att
skifta Norby mellan de sex hemman som utgjorde byn. Att dela
åkern klarade
lantmätaren Jöns Sahlman av tämligen geschwint
tillsammans med ägarna genom att
följa en väl utprovad mall. Men när det kom till skogen
och frågan om gräns
gentemot grannarna uppstod problem, särskilt gällde detta
gränsen mot Uppsala
stad. Av den karta som ritades framgår att Norbys anspråk
åt uppsalahållet
sträckte sig från nuvarande Skogsbergsvägen ända
fram till en punkt någonstans
mellan brandstationen och handelsträdgården i Rosendal och
därifrån till den
plats där Hörnstensvägen möter Tallbacksvägen
och ett röse som fortfarande
finns kvar. Mot
Norbys krav
protesterade stadens representanter med borgmästaren Petter
Yckenberg i
spetsen. I protokollet infördes en tämligen bombastisk
argumentation mot
norbybornas "orimliga pretentioner" – helt värdig
författaren,
vars
stilkonst uppmärksammats av Anna Maria Lenngren i en dikt om
småstadsmiljö. På
grund av borgmästarens protest fick det anstå med att dela
upp skogen och en
del äng. Tio
år senare drev stadens
äldste i Uppsala på för att få en lösning
på tvisten och efter förslag från
akademiombudsmannen Duce var stadens styrelse, magistraten, öppen
för att dela
det omstridda skogsområdet med Norby. När
det efter ytterligare
några år, den 13 augusti 1787, blev fråga om att
slutföra skiftet av Norby och
fastställa byns gränser hette lantmätaren Anders
Lindman. Alla berörda eller
deras representanter träffades liksom vid förrättningen
femton år tidigare vid
Håga bro. Det var sex företrädare för Norbys
hemman och sexton som
representerade angränsande marker. Efter att ha enats med de
berörda grannarna
om gränsen mot Flogsta och Ekeby kom Norbys och Stadens
representanter överens
om att gränsen dem emellan skulle börja där "Staden,
Norby och Ekeby
råkas". Ungefär var den platsen låg framgår av
en anteckning i protokollet
om att man inte kunde gå vidare "förrän rätta
stället vid det så kallade
Norby Helvete bleve deciderat." Två
månader därefter, den
13 oktober, var dags att mötas på vägen mellan Uppsala
och Norby ovanför kärret
Norby Helvete, det vill säga ungefär där
Skogsbergsvägen idag börjar. Där
infann sig -
för Kungl. Akademien, som
ägde tre hemman i Norby, akademiombudsmannen Samuel Christoffer
Duce -
för Ekeby, som bestod av
två frälsehemman, professorn och Linnélärjungen
Johan Gustaf Acrel samt
notarien Wigelius som företrädde riksrådinnan
Stjernfeldt -
för Uppsala stad
rådmännen Alm och Forsström -
för stadens
fattigmagasin, som hade ett hemman i Norby, notarien Carl Petter
Rosling som
bodde på hemmanet, samt handelsmannen Bonivier -
skattebönderna i Norby
Thomas Danielsson, Birger Mattsson och Eric Jansson -
brukarna av Akademiens
hemman i Norby Mats Olofsson, Erik Andersson och Anders Persson, samt
de icke
namngivna brukarna av Ekebys frälsehemman. Sammanlagt
var det, förutom lantmätaren,
femton intressenter som träffades på Norbyvägen. Nu
blev det åter långa
diskussioner om hur skogen skulle delas, en rad åberopade
märken besiktigades
och underkändes i tur och ordning, men ingen ville ge med sig.
Till sist var de
tvistande mogna att acceptera lantmätarens förslag om att
dela skogen i tre
delar i proportion till Stadens, Ekebys och Norbys skatt, men
själva
genomförandet måste anstå. Däremot
fastställdes platsen där gränserna möttes,
nämligen "på höjden av ett berg sydost om vägen
som går ifrån Norby till
Uppsala" trots att där inte fanns tecken på något
gammalt "rör". På
den platsen lades,
enligt en beskrivning som är fogad till protokollet, en stenfot av
sex alnars
diameter och i denna sattes en två alnar lång sten som i
huvudsak var fyrsidig
och uppåt "rundaktig". Stadsgränsen söderut
markerades av
stenens "bästa flator", gränsen norrut mellan Staden och
Ekeby av
dess runda sida samt västerut mellan Ekeby och Norby med en flat
sida.
Sidostenarna markerade de in- och utgående linjerna. Under
"hjärtestenen" fanns ett djupt hål i berget. Under
arbetet med boken
Gamla Eriksberg – förr och nu, som kom ut 2010,
påträffade vi en sten som
stämmer perfekt med beskrivningen ovan (sid.14 i boken). Stenen
låg vid
Norbyvägen ca |